Det var en gång....Del 1/2

Hur började allting egentligen?

Det var sommaren 2016.Min rygg höll på att ge upp.Hade haft värk i många år,för att vara mera exakt så i 10år.

Jag gick på stark värkmedicin de riktigt jobbiga dagarna.Det slutade ibland med att jag föll ihop nånstans av att värken var så hemsk och det kändes som och någon slog med nåt hårt i ryggen.

Under åren hade jag träffat flera massörer och nån läkare,och alla var övertygade om att det är falsk ischas.

Känseln försvann ibland i tårna.

Men ingen tog mig på allvar och ville undersöka mer.

Mina två sista graviditeter var olidliga,graviditeten i sig gjorde det förstås inte att ryggen blev bättre ,inte övervikten heller.

En gosse föddes i maj -16.

På efterundersökningen så berättade jag om hur det var och grät sen floder över att någon äntligen tog mig på allvar och skickade mig vidare på en massa undersökningar.

Fick bland annat träffa en specialist inom fysioterapi.

Han skickade mig vidare på MR-röntgen och det visade sig att det inte alls var falsk ischias utan SI-leds dysfunktion

Nåjaa nog om det,ryggen blir bättre o bättre.Jag har hittat den rätta träningen som behövs ,men vägen är lång "om du ens blir helt återställd" som specialisten sa.

Det var där och då som han diskuterade överviktsop med mig.

Jag blev först skräckslagen och grät när Epikrisen kom på posten.Det var starka ord i det brevet,som gjorde att jag sen den dan inte kunnat släppa tanken om en eventuell operation.

Det malde i mitt huvud ofta.

"Hur ska jag gå till väga,och hur skulle jag ens våga göra en sån op!??"

Det dröjde till hösten -17 innan jag blev mera villig att läsa mera om en överviksoperation.

Julen det året så träffade jag på en helt främmande människa för mig,som började berätta om sin "resa" mot ett nytt liv.

Jag sa till henne,det var nog en mening att våra vägar skulle korsas jyst där och då!

Jag hade jyst berättat för henne om mina tankar om en eventuell operation...

Och hon lovade att stötta mig,och pushade mig för att boka ett första möte med en läkare som kunde göra en bedömning om det skulle va möjligt att göra en op.

Vintern 2017 fortsatte och om jag kommer ihåg rätt så var det först i början på mars jag vågade ÄNTLIGEN boka ett läkarbesök.

Vi diskuterade igenom olika överviktoperationer som görs i Finland.
Men en bedömning av mitt hälsotillstånd skulle förstås först göras i Vasa.

När jag körde hem från läkaren den gången så var det med väldigt blandade känslor.
Jag visste ingenting,ska jag göra detta!?
Vågar jag köra hela racet...tänk om det händer si och så,tänk om jag inte...
Men då såg jag såå många flera fördelar och allt det negativa fick inte lika mycket plats.
Inget var ju beslutat...det skulle jag göra tillsammans med läkarna och specialisterna På Vasa central sjukhus.

Läkaren ringde hem och berättade mina provsvar från laboratoriet,allt såg helt bra ut,nån * hade jag men inget att oroa sig för.D-vitamin skulle jag påbörja att ta lite starkare doser av för det var lite väl lågt och med tanke på en eventuell kommande operation, där man också behöver ta extra vitamin tillskott livet ut,så tyckte hon att det var bra att ha lite extra reserver innan op.
Nu var det klart att skicka remissen till Vasa.
Nu var det bara en enda lång väntan på en kallelse dit.

fortsättning följer......