Den stora dagen del 2
"Goomorron,nu e operationen förbi,och du ligger på uppvakningen"
"...öööh,va....gick det bra?'
...jag mår dåligt...
...jag mår dåligt...
Klockan är 17.30.
Jag har jyst vaknat upp ur narkosen...Och överlevt en stor operation.
"Har operationen lyckats då??"
"ingen information om att det varit några komplikationer...så nog har säkert allt gått enligt planerna..och operationen tog den tid det brukar ta..1h 15min"
Puuhh...
*Lättad såhär långt*
Tankarna far iväg och blandas med att jag mår illa och känner att jag behöver kräkas.
Jag slumrar av och till.Hör hur det pratas längre bort.
Jag VILL INTE vakna till detta tillstånd,jag mår såå dåligt.
Det är jyst det här som skrämmer mig.
Att ligga i en säng "fastbunden" och må illa,med syre tillkopplad och blodtrycksmätarn som brummar och klämmer på armen.
På båda benen har jag "luftmadrasser" som pumpar luft och gör masserande rörelser för att förhindra blodpropp.
Jag känner mig utelämnad och rädd på nåt sätt.
Det är två manliga skötare som följer med läget på mig och de andra patienterna som é där.
Varje gång jag vaknar så påminner jag dem om att J❤ behöver få veta att allt e okej med mig.
De kanske borde ringa honom.
Jag är riktigt groggy.
De frågar om jag vill sätta mig opp,och kanske komma till toaletten.
Gör ett uselt försök,med en herreman på var sida.
Det snurrar till och jag behöver spy...
Jag blir nerbäddad igen.
Nästa gång jag vaknar så är kl 21.10
Tjygoetttie!!!!!
Hur är det ens möjligt!??
Och fortfarande ligger jag kvar på uppvakningen och ännu har knappast ingen meddelat J❤ om mitt tillstånd.
Jag frågar om när jag kan komma till avdelningen och om nån ringt J❤?
"Nej men snart får du komma dit till avdelningen och då ska nån hjälpa dig så du får ringa.
21.45 kommer jag äntligen till rummet på avdelningen.
En sköterska söker fram min telefon och jag ringer J❤
Jag viskar i luren..
Orkar knappt få fram en mening om att läget är ok.
Efter samtalet behöver jag spy igen!
Men jag KAN inte spy,det gör ont överallt.
Jag somnar och vaknar av och till.
Natten blir jobbig.Sköterskorna vill att jag ska försöka komma till wc...
Sitter 3min på sängkanten och jag behöver spy igen....fast det är hopplöst att få upp nånting.
Så rullar natten på och proceduren upprepas...hopplöst att sitta i nån minut på sängkanten.
Torsdamorgon gryr.
Jag gråter tyst för mig själv i sjuksängen.
Jobbiga tankar om hur jag kunde vara så dum att jag lät mig göra en sån här operation.Jag kommer ju aldrig att bli mig själv igen!!
Säkert kommer jag att ligga sängbunden med tarmar som krånglar och ingen näring hålls i mig.
VARFÖR???
Morgonmålet serveras,lite saft och vatten,det va allt.
Sköterskan kommer in och hjälper mig med morgontvätten.
Denhär dagen var det planerat att jag skulle åka hem.
ALDRIG I LIVET!
Jag skulle inte ens komma mig ut till bilen så svag och eländig som jag kände mig.
Det är nu uppförsbacken jyst har börjat!
Och nånstans där bestämmer jag mig att jag skall klara det.
Vi hjäls åt med morgontvätten,får en ren och fräsch pyjamas,spyr(bara krampande kväljningar)
Sen får jag lägga mig och vänta på att få träffa kirurgen.
Han kommer in för morgonronden.
Han frågar hur jag mår och hur de första timmarna har gått.
Jag berättar om mitt illamående.Och han ordinerar en medicin mot det.
Jag orkar fråga en del frågor jag hade om operationen,bla om allt lyckades så som han hade tänkt.
Och det hade det gjort.
Allt hade blivit som planerat!🙏
En stor Tacksamhet!
Han tror nog att mitt mående kommer att svänga till följande dag så att jag kan åka hem.
Sen får jag in lite mat
Några skedar av varje skål går ner.
På eftermiddagen när J❤ kommer på besök så har läget förbättrast avsevärt.
Jag klarar av toalettbesöken själv med en dörrvakt,sen senare orkar jag gå en bit i korridoren också.
Fredag=hemförlovningsdagen
Jag blir piggare.och mår bättre, har inte haft illamående sen torsdaförmiddag.
Duschar,äter lunch och sen blir det hemfärd med en vänninas "sjukhustaxi"
Jag har jyst vaknat upp ur narkosen...Och överlevt en stor operation.
"Har operationen lyckats då??"
"ingen information om att det varit några komplikationer...så nog har säkert allt gått enligt planerna..och operationen tog den tid det brukar ta..1h 15min"
Puuhh...
*Lättad såhär långt*
Tankarna far iväg och blandas med att jag mår illa och känner att jag behöver kräkas.
Jag slumrar av och till.Hör hur det pratas längre bort.
Jag VILL INTE vakna till detta tillstånd,jag mår såå dåligt.
Det är jyst det här som skrämmer mig.
Att ligga i en säng "fastbunden" och må illa,med syre tillkopplad och blodtrycksmätarn som brummar och klämmer på armen.
På båda benen har jag "luftmadrasser" som pumpar luft och gör masserande rörelser för att förhindra blodpropp.
Jag känner mig utelämnad och rädd på nåt sätt.
Det är två manliga skötare som följer med läget på mig och de andra patienterna som é där.
Varje gång jag vaknar så påminner jag dem om att J❤ behöver få veta att allt e okej med mig.
De kanske borde ringa honom.
Jag är riktigt groggy.
De frågar om jag vill sätta mig opp,och kanske komma till toaletten.
Gör ett uselt försök,med en herreman på var sida.
Det snurrar till och jag behöver spy...
Jag blir nerbäddad igen.
Nästa gång jag vaknar så är kl 21.10
Tjygoetttie!!!!!
Hur är det ens möjligt!??
Och fortfarande ligger jag kvar på uppvakningen och ännu har knappast ingen meddelat J❤ om mitt tillstånd.
Jag frågar om när jag kan komma till avdelningen och om nån ringt J❤?
"Nej men snart får du komma dit till avdelningen och då ska nån hjälpa dig så du får ringa.
21.45 kommer jag äntligen till rummet på avdelningen.
En sköterska söker fram min telefon och jag ringer J❤
Jag viskar i luren..
Orkar knappt få fram en mening om att läget är ok.
Efter samtalet behöver jag spy igen!
Men jag KAN inte spy,det gör ont överallt.
Jag somnar och vaknar av och till.
Natten blir jobbig.Sköterskorna vill att jag ska försöka komma till wc...
Sitter 3min på sängkanten och jag behöver spy igen....fast det är hopplöst att få upp nånting.
Så rullar natten på och proceduren upprepas...hopplöst att sitta i nån minut på sängkanten.
Jag gråter tyst för mig själv i sjuksängen.
Jobbiga tankar om hur jag kunde vara så dum att jag lät mig göra en sån här operation.Jag kommer ju aldrig att bli mig själv igen!!
Säkert kommer jag att ligga sängbunden med tarmar som krånglar och ingen näring hålls i mig.
VARFÖR???
Morgonmålet serveras,lite saft och vatten,det va allt.
Sköterskan kommer in och hjälper mig med morgontvätten.
Denhär dagen var det planerat att jag skulle åka hem.
ALDRIG I LIVET!
Jag skulle inte ens komma mig ut till bilen så svag och eländig som jag kände mig.
Det är nu uppförsbacken jyst har börjat!
Och nånstans där bestämmer jag mig att jag skall klara det.
Vi hjäls åt med morgontvätten,får en ren och fräsch pyjamas,spyr(bara krampande kväljningar)
Sen får jag lägga mig och vänta på att få träffa kirurgen.
Han kommer in för morgonronden.
Han frågar hur jag mår och hur de första timmarna har gått.
Jag berättar om mitt illamående.Och han ordinerar en medicin mot det.
Jag orkar fråga en del frågor jag hade om operationen,bla om allt lyckades så som han hade tänkt.
Och det hade det gjort.
Allt hade blivit som planerat!🙏
En stor Tacksamhet!
Han tror nog att mitt mående kommer att svänga till följande dag så att jag kan åka hem.
Sen får jag in lite mat
På eftermiddagen när J❤ kommer på besök så har läget förbättrast avsevärt.
Jag klarar av toalettbesöken själv med en dörrvakt,sen senare orkar jag gå en bit i korridoren också.
Jag blir piggare.och mår bättre, har inte haft illamående sen torsdaförmiddag.
Duschar,äter lunch och sen blir det hemfärd med en vänninas "sjukhustaxi"
No filter.
5titthål
Klar för hemfärd💪
Kommentarer